Respektfulla möten med motiverande samtal

Ett empatiskt förhållningssätt och en reflekterande samtalsstil kan bidra till goda relationer och välfungerande samarbete med barn, föräldrar och kollegor. Med fokus på styrkor och kapacitet ger MI-metoden möjligheter och förutsättningar att utvecklas.

I förskolan står pedagoger dagligen inför situationer som kan upplevas utmanande. Det kan till exempel handla om utåtagerande barn eller om känsliga samtal med föräldrar och kollegor. En utmanande situation kan upplevas stressande och då är det lätt att tjata eller peka på det som inte fungerar, vilket leder till att stressen ökar för pedagogen, barnet och/eller föräldern.

För att förhindra mindre konstruktiva reaktioner behöver pedagoger ha kunskaper om hur man kan kommunicera istället. Man behöver konkreta verktyg som hjälper till att reducera stress och försvarsreaktioner. MI – motiverande samtal – är en evidensbaserad samtalsmetod och ett förhållningssätt som bidrar till goda relationer och ett välfungerande samarbete. Metoden har ett tydligt fokus på att locka fram och förstärka motivation och kan med fördel integreras och kombineras med andra metoder och insatser. MI stämmer väl överens med förskolans grundläggande värderingar och uppdrag.

En av pedagogens uppgifter är att skapa en förtroendefull relation med barn och föräldrar som grund för det goda, respektfulla och hjälpsamma mötet. För detta behövs ett empatiskt förhållningssätt där vi anstränger oss för att förstå individen och vi behöver förmedla detta så att individen känner sig förstådd.

Låt mig visa på ett exempel där pedagogen samtalar med Kalle om att använda strategier för att hantera ilska. Med hjälp av frågor, bekräftelse och reflektivt lyssnande skapar pedagogen en samtalsmiljö där Kalle känner sig sedd, lyssnad till och empatiskt bemött. Han får känna sig som en kompetent och kapabel person som kan hitta och använda sin egen motivation för att förändra sitt sätt att hantera sin ilska.

Pedagogen: Kalle, jag skulle vilja prata med dig om det här med vad som händer när du blir arg. Vill du att vi pratar om det nu eller efter maten?

Kalle: Jag vill leka färdigt med Joel. Efter maten kan vi prata.

P: Bra, då sätter vi oss efter maten.

P: Så Kalle, det jag vill prata med dig om är det som händer ibland när du blir arg. Du får berätta och jag vill berätta. Vad vill du att vi börjar med?

K: Jag vill säga först.

P: Fint, Kalle. Vill du berätta vad det var som hände igår när du och Joel ville använda fotbollen?

K: Han tog den för mig och då blir jag jättearg, för det var jag som hade börjat ha bollen. Då blev jag jättearg och slängde iväg den där bollen.

P: Du blev arg och då kastade du iväg bollen.

K: Ja.

P: Och när du blir så där arg så vet du inte riktigt hur du ska göra.

K: Nej, det liksom bara händer i mig. Jag vet ju att det är dumt att kasta iväg.

P: Argheten kommer inom dig, och du vill samtidigt vara en snäll kompis som inte slår eller kastar. Du skulle vilja hitta något bra sätt att ta hand om argheten.

K: Ja, jag vill ju inte kasta eller slå, det blir bara så.

P: När känslan av att du blir arg kommer, vill du verkligen göra något annat än att slå eller kasta.

K: Ja, det vill jag.

I samtalet ovan förmedlar pedagogen acceptans, medkänsla och empati. Det bidrar till att skapa den så viktiga förtroendefulla, samarbetsinriktade relationen.

Ibland behöver vi samtala med föräldrar om det som kan upplevas känsligt. När vi vill uttrycka vår oro för barnet behöver vi göra det på ett sätt som upplevs som respektfullt och hjälpsamt och som dämpar försvarsreaktioner eftersom vi av erfarenhet vet att de inte leder någonstans. Därför behöver vi genomgående hejda vår egen impuls att förmana, övertala eller konfrontera. Här följer ett exempel på hur ett samtal med en orolig förälder kan låta:

Mamman: Lisa leker inte med de andra barnen, hon är ju alltid själv. Ni hjälper henne ju inte att komma igång att leka.

Pedagogen: Hon leker flera gånger med andra och vi hjälper henne mycket.

Mamman: Det har jag minsann inte sett att ni gör. Ni står bara där i grupp och pratar med varandra. Lisa står alltid själv.

Mamman ifrågasätter pedagogens intention att hjälpa, vilket kan vara utmanande och väcka irritation. Pedagogens impuls att börja argumentera med föräldern triggas igång och det leder till att samtalet blir en argumentationskamp som ingen vinner. Men vad skulle hända om pedagogen istället bestämmer sig för att använda sig av det reflektiva lyssnandet för att förmedla empati och acceptans för förälderns perspektiv? Det skulle kunna låta så här:

Du ser att Lisa leker ensam och är orolig över hur hon har det här. Det är inte så lätt för Lisa samtidigt som vi ser detta och hjälper Lisa så att hon kan leka med de andra barnen. Är det okej om jag berättar lite om hur vi brukar göra för att hjälpa henne?

Vår inställning och våra förväntningar på en annan person smittar av sig och positiva förväntningar på barnet skapar en gynnsam miljö för barnets utvecklig och lärande. Det gäller också i mötet med föräldrarna – de behöver få känna sig som kapabla, kompetenta personer som vill sina barn det allra bästa.

Med MI som förhållningssätt och samtalsstil kan vi hämta fram det som finns inom personen och bidra med vår egen kunskap och kompetens när den är till nytta. Då främjas delaktighet och ett samarbete där individen har rätt att fatta sina egna beslut och att göra sina egna val. Metoden kan bidra till att barnens perspektiv kommer fram vilket möjliggör deras inflytande i vardagen. Med MI som förhållningssätt kan pedagogen lyssna på och utforska barnens idéer, med ett genuint intresse och med uppmuntran och stöttning.

Utifrån min egen erfarenhet av MI och som förskollärare, samt från de pedagoger jag har mött under kurser och föreläsningar, är metodens respektfulla och empatiska förhållningssätt och samtalsstil till nytta i möten och samtal med föräldrar och barn. Genom frågor, bekräftelser, reflektivt lyssnande och med en utforskande stil lockar vi fram den egna kompetensen och förstärker viljan och lusten att bidra till utveckling och lärande. Med fokus på personens styrkor och kapacitet och med inställningen att hen är kapabel och har kompetens ger vi hen möjlighet och förutsättningar att utvecklas vidare. 

Ann-Sofie Eriksson

Ann-Sofie Eriksson

Förskollärare, auktoriserad socionom och utbildare i MI – Motiverande samtal. Författare till MI som samtalsmetod och förhållningssätt – motiverande samtal i förskolan 
(Gothia Fortbildning, 2016). Medlem i MINT – Motivational Interviewing Network of Trainers. 

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant

Vi hittar dessvärre ingen aktiv prenumeration kopplad till uppgifterna du angivit

Om du redan är prenumerant

Har du en prenumeration på Förskoletidningen men lyckas inte logga in? Då kan någon av de två nedan förslagen hjälpa dig med detta.

  • Har du inget digitalt konto ännu? Då skapar du enkelt upp ett konto kopplat till din prenumeration för att kunna logga in och läsa alla artiklar.

Skapa ditt digitala konto

Vill du bli prenumerant?

Förskoletidningen ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant