Friedrich Fröbel skrev redan i början av 1800-talet i sin bok Människans fostran (Studentlitteratur, 1995/1826) att lek inte bara är den renaste och mest andliga av alla barndomens aktiviteter, den är också typisk för människolivet i dess helhet. Det är också i leken som barn bearbetar de erfarenheter och intryck från en ibland svårtydd verklighet som blir mer överskådlig och förståelig när den bearbetas i leken.

Som förskollärare har vi ett stort ansvar att diskutera leken, lekens värde och hur vi som personal ska förhålla oss till barnens lek. När förskolan ska erbjuda utbildning genom undervisning utgår vi från leken. Vi bygger lärmiljöer och skapar arbetssätt som främjar lek.

Det handlar inte om att välja det ena eller det andra – barn lär genom leken och lek är ett ypperligt sätt att använda sig av för barns tidiga lärande. Birgitta Knutsdotter Olofsson menar att det finns inslag av inlärning i lek och att leken har stor betydelse för barns utveckling och att inlärning underlättas om det sker i lekens form.

Även Lev Vygotskij betraktar leken som barns viktigaste aktivitet för att de ska kunna utveckla kunskap om världen. Med ett sådant perspektiv blir det självklart att barn behöver stöd av vuxna eller andra barn som har mer erfarenhet och kompetens än barnet självt. Leken utvecklas och berikas genom de erfarenheter andra barn och vuxna tillför.

I Skolverkets remissförslag till reviderad läroplan avslutas avsnittet om lek med förtydligande om personalens roll och ansvar i barnens lek. Vi måste diskutera våra roller och fundera över om vi leker på barnens villkor eller om vi omedvetet och osynligt styr leken i vår strävan att möjliggöra ett lärande. I boken Leklust i förskolan (Gothia Fortbildning 2017) skriver Øksnes/Sundsdal: Om vuxna ska leka måste de göra det utan baktankar, utan instrumentella avsikter. Vi måste alltså fundera över hur vi vuxna kan berika barns lek genom att intensifiera leken och samspela med barnen. Vi måste också fundera över när det är läge att utveckla den för att skapa ett lärande som vi enligt läroplanen ska möjliggöra.

Samtidigt som barnens egeninitierade lek är viktig har vi krav och förväntningar på oss att ordna aktiviteter som utvecklar barnet. Förskollärare ska undervisa barnen och skapa möjligheter för dem att utvecklas och lära inom de områden som anges i läroplanen.

”Vi måste lära oss att se när barnens lek tål att avbrytas, skjutas upp eller omvandlas.”

På vems villkor leker vi? I remissförslaget till reviderad läroplan finns rubriken Leken är grunden för utveckling, lärande och välbefinnande. Vidare i texten kan vi läsa att barnen ska ges tid, rum och ro att hitta på lekar, experimentera och uppleva. Så även om det inte är nytt i förskolans värld att kombinera barnens egeninitierade lek med av vuxna mer planerad lärande lek ställer förslaget till läroplan höga krav på förskolans personal att faktiskt aktivt skapa möjlighet till både lek och undervisning.

Hur skapar vi miljöer i förskolan som både ger möjligheter till undervisning, lärande och lek? Vanligt är att förskolor har matematikhörnor, läshörnor, bygghörnor, natur och teknikhörnor. Men lika viktigt är att se till att det finns hörn och vrår där egeninitierad lek kan få ske ostört.

Vi måste också se till att det finns tid för barnen att ”bara” leka, vilket ofta upplevs som ett problem då planerade aktiviteter och rutiner stjäl mycket av tiden. Detta leder ofta till att barnen inte får leka färdigt utan blir avbrutna för att det är dags för mellanmål, samling eller för att gå ut eller in. Vi måste lära oss att se när barnens lek tål att avbrytas, skjutas upp eller omvandlas. För gör vi inte det riskerar vi att barnen inte orkar påbörja mer avancerade lekar, då de vet att de inte ”hinner” leka klart. Det blir inte värt mödan. Vi ska inte på något sätt underskatta barns lek till något som sker av sig självt. Det ligger otroligt mycket kraft och energi bakom.

Jag tänker också att vi, när vi tänker på barns lärmiljö och lekmiljö, måste ta med det faktum att barn hörs och syns när de leker. Även detta behöver diskuteras i arbetslaget. Vad tillåter vi? Får barnen höras och synas? På vilka sätt då? Hur syns och hörs barns lek hos oss?

Ett sätt att ta reda på detta är att fråga barnen hur de upplever att de får synas och höras i leken. Varför inte gå runt med barnen och låta dem berätta var de tycker om att leka och vilken typ av lekar olika platser ger möjlighet till? För barnen är bäst på att veta vad och hur de vill ha det. En annan idé är att ha en önskeplats som ändrar inriktning och form utefter barnens intressen och önskemål och som kan bli en sjuksal, affär, bilskrot eller djurpark med lite fantasi och material.

Prioriterar vi leken, pratar med barnen om deras tankar och önskemål och deltar själva som vuxna signalerar vi till barnen att lek är viktigt och önskvärt. Så våga leka och planera och ge varandra utrymme att vara med i barnens lek.