Felicia sitter i samlingen och ska lyssna till Elliotts berättelse. Hon börjar pilla på den hon sitter bredvid. En av pedagogerna, Anna, ber vänligt Felicia lyssna och tar om hennes axel. Felicia sjunker ner på golvet. Hon börjar banka med benet mot golvet och uppmanas sätta sig upp igen. Felicia ligger kvar och bankar hårdare. Anna säger till henne på skarpen och tar tag i Felicia för att hon ska sätta sig upp. Felicia måttar en hård spark på Elliot som börjar gråta. Nu räcker det. Nu får du säga förlåt till Elliott. Felicia försöker sparka på andra barn. Det här går inte, säger en av de andra pedagogerna upprört, tar Felicia under armen och går ut ur rummet. Felicia är ursinnig, skriker att Elliot är dum och försöker även sparka pedagogen.

Situationen är inte ovanlig. När hela barngruppen ska göra samma sak samtidigt gäller att vart och ett av barnen har de förmågor och färdigheter som krävs i stunden. För Felicia är det svårt att lyssna till ett annat barn. Att lyssna till en vuxen är något helt annat. Den vuxne kan göra anpassningar som att till exempel modulera rösten, göra det spännande och aktivera barnen. Att sitta i en vuxens knä eller få ryggen struken med en vänlig hand är också sådant som underlättar lyssnandet för många barn.

Situationer som inte är anpassade leder till att barnet handlar. Pedagoger nämner till exempel att barnet tjafsar, springer iväg, skriker, gråter, slåss, blir passivt eller pajas. Endast ett fåtal beteenden anses vara positiva: be om hjälp, försöka ändå, göra lika som andra.

Barn som saboterar för andra får irritation och ilska tillbaka. Vuxna har inte bara ansvaret för att återställa ordningen utan även för att skapa lärande och välmående. Sätten att göra det på är oändliga. Inte sällan används tillsägelser, uppmaningar, förmaningar och skäll utan nämnvärd effekt – varken i situationen eller inför nästa tillfälle. Metoderna ger inte barnet nya strategier.

I stunden får vi hantera situationen på bästa sätt men sedan handlar det om att utvärdera och förändra. När vi utvärderar blottas vår förståelse och kunskap. Även vår barnsyn hamnar i förgrunden. Ligger tyngdpunkten på att barnet bara måste skärpa sig och ju borde klara av situationen eftersom de andra barnen gör det? Eller tänker vi att barnet gjorde sitt bästa men misslyckades eftersom vi som vuxna inte gjort nödvändiga anpassningar?

Här blir det inte oväsentligt att diskutera frågan om respekt. Är det Felicia som är respektlös eller är det de vuxna? Hur respektfullt är det egentligen att placera ett barn i en situation som hen inte kan klara av? Kan vi lägga fullt ansvar på ett barn för hens beteende när situationen inte är anpassad? Vad händer i så fall med barnets självkänsla?

När barn handlar på ett sätt vi inte ser som positivt kan vi:

• hantera situationen lugnt, till exempel avleda, kompromissa, bekräfta känslor eller byta personal

• fråga oss vad som var svårt för barnet i situationenn

• utvärdera situationen utifrån barnets perspektiv och vad vi som vuxna kan göra för att minska risken för misslyckanden framöver. Målet är förstås lärande men inte på bekostnad av välmående. 

Enligt Nationalencyklopedin innebär respekt ”visad eller upplevd (tillräckligt) hög värdering av person(s egenskaper)”.