På senare år har ”The Big 5” blivit ett vedertaget begrepp. Det är en sammanställning av fem förmågor som finns i både förskolans läroplan och skolans kursplaner – analysförmåga, begreppsförmåga, kommunikativ förmåga, procedurförmåga och metakognitiv förmåga. Den kommunikativa förmågan innefattar aspekter som att kunna samtala, berätta, diskutera, resonera, uttrycka åsikter och argumentera.

Dessa förmågor omnämns även i förskolans läroplan. Kommunikation är dock ett vidare begrepp än så och innefattar allt som ingår när vi interagerar med varandra. Kommunikation kan vara språklig men behöver inte vara det. Inom språkvetenskapen skiljer man ofta på språklig och icke-språklig kommunikation, där det sistnämnda innefattar kroppsspråk, gester, tonfall, röststyrka, blickbeteende och beröring.

Kommunikation är både ett grundläggande behov och en mänsklig rättighet och redan under de första levnadsmånaderna visar barnet sin förmåga till social interaktion genom att orientera sig mot ansikten och föräldrarnas röster. Föräldrarnas respons och återkoppling verkar i sin tur hjälpa barnet att successivt förstå vilka egna beteenden som kan framkalla reaktioner hos omgivningen.

Forskning om barns språkutveckling har länge fokuserat på individens utveckling av ljudsystem, ordförråd och grammatik. Det gör att vi vet betydligt mer om i vilken takt barn lär sig språkljud, ord, böjningsmönster och meningskonstruktioner än vad vi vet om barns förmåga att använda språkliga och icke- språkliga kommunikativa resurser i interaktion med andra i olika sociala sammanhang. Språkanvändning handlar om hur vi nyttjar hela vår arsenal av kommunikativa resurser för olika syften, till exempel att uttrycka behov och känslor, att fråga, berätta, småprata, argumentera eller framföra åsikter.

Reglerna för språkanvändning är kulturspecifika och barnet tar till sig de kommunikativa medel som används inom den kontext som hen växer upp i. För en överväldigande majoritet av barn i Sverige är förskolan en viktig arena för språk- och kommunikationsutveckling, vilket ger pedagoger stora möjligheter att stärka barnens språk och kommunikation. Särskilt viktigt är detta förstås för de barn som av olika anledningar inte har optimala förutsättningar, kanske till följd av en utvecklingsrelaterad språkstörning eller bristande stimulans på hemmaplan.

Inom ett forskningsprojekt som nyligen avslutats i en kommun i Stockholmsområdet följdes 400 förskolebarn under några veckor med fokus på bland annat deras språk och kommunikation. Ursprungstanken med projektet var antagandet om att barn är olika och kan behöva olika stimulans för att utvecklas optimalt, vilket skulle kunna vara en utmaning i förskolemiljön där mycket är gruppbaserat. Genom att lägga fokus på hur pedagogerna samtalar med barnen, lyssnar in dem och spinner vidare på barnens egna resonemang och idéer antar man att barnets intresse för att kommunicera stimuleras, något som i sin tur leder till en förbättrad språkförmåga.

"Många pedagoger uttryckte osäkerhet kring vilka verktyg de ska använda för att konkret jobba med barnets språkförmåga."

En lärdom från projektet – som ännu inte har resultat färdiga för publicering – var att praktisk kunskap om hur man hjälper och stöttar barns kommunikativa förmåga är vag och lite trevande. Alla förstår att det är viktigt men många pedagoger uttryckte osäkerhet kring vilka verktyg de ska använda för att konkret jobba med barnets språkförmåga. Det gäller kanske särskilt de barn som har en svagare kommunikativ drivkraft och som inte verkar så intresserade av att delta i interaktion.

Hur stimulerar man då ett barns kommunikation och lust att interagera språkligt? Som inom de flesta andra utvecklingsområden gäller att övning ger färdighet. Ett barn som vänjer sig vid att bli lyssnat på, vars idéer och uppslag följs upp och tas på allvar, kan antas tycka att det är mer givande att uttrycka egna tankar och synpunkter och lär sig förhoppningsvis också att lyssna och att bli en del av ett samspel. Kännetecknande för en förskola av hög kvalitet är bland annat att det finns rika möjligheter till samtal som hjälper barnen att utveckla sitt språk och att det finns många tillfällen för barnen att ta initiativ och komma med idéer. Det kan låta självklart, men det är svårare än man tror att omsätta i praktiken, kanske särskilt i en miljö som surrar av barnröster, hålltider och planerade aktiviteter.

Pedagoger i förskolan har en viktig roll i att stötta barnens samtal med varandra och att se till att det finns tid för goda samtal, både barnen emellan och mellan barn och vuxen. Strategier som att stötta barn att tala inför en grupp, att underlätta turtagningen mellan barn och att ställa stödjande frågor som hjälper barn att formulera sina tankar är viktiga för en positiv språk- och kommunikationsutveckling. Kommunikationen måste få ta tid!

Forskning om stimulans av kommunikativ förmåga i förskolan är begränsad. Däremot vet vi desto mer om nyttan av etablerade förskolepraktiker som exempelvis högläsning, särskilt läsning där barnen får möjlighet att vara aktiva och där man samtalar om berättelsens innehåll och även pratar om det som finns outtalat, ”mellan raderna”.

Genom att lyssna på sagor och berättelser lär sig barnet kronologiska förlopp, att hantera fantasivärldar och att röra sig från ett här-och-nu-språk till ett där-och-då-språk. Man lär sig fasta fraser och uttryck som hör till den kulturella utvecklingen (”det var en gång …”) och man får möjlighet att tillägna sig ett utökat ordförråd och en mer komplex meningsbyggnad, vilket är en viktig förberedelse för skolspråket. Redan vid två, tre års ålder kan barn bilda egna enkla berättelser och förmågan fortsätter successivt att utvecklas under förskoleåren.

En idé som skulle vara intressant att omsätta i praktiken är att diskutera kommunikation med barnen, att ha det som ett tema under en tid och föra samtal med barnen om vad språk och kommunikation är, hur vardagen skulle se ut för dem om de inte hade språk, om hur de tänker att de kan kommunicera med till exempel bebisar och husdjur men också rent praktiskt gå igenom hur samtal byggs upp: turtagning, vi lyssnar på varandra och bygger sedan vidare med ett eget bidrag innan vi lyssnar igen.

Att den här formen av träning, samtal om samtal, inte förekommer i någon större utsträckning hänger förmodligen samman med att vi alla tar språket och de oskrivna reglerna för kommunikation för givet. Till skillnad från cykling och simning är vår väg in i språkgemenskapen till största delen omedveten. Vi lär oss prata på samma sätt som vi lär oss gå, för att vi som art är gjorda så. Men kommunikation är en konst, vi kan vara olika bra på det, och vi vet att de som har lätt för att kommunicera har en fördel när det gäller såväl skolarbete som senare i yrkeslivet.