Låt alla sinnen tala

De yngsta barnen är bodyala, fonala och verbala. De uttrycker sig med kroppen och kommunicerar med andra, lyssnar och språkar på alla möjliga sätt. Inga-Lill Emilsson ifrågasätter begrepp och myntar egna.

Hur kommer det sig att de yngsta barnen förminskas på grund av sitt sätt att kommunicera? Jag har i många år funderat över och även irriterat mig på beskrivning av barn som icke-verbala. Då betonas ju bristen och vad barnet inte kan, vilket går helt emot intentionerna i förskolans läroplan. Där betonas barnets erfarenheter och kompetens och inte barnets brister.

När jag söker på begreppet icke-verbal blir det uppenbart att det är det verbala och att kunna uttrycka sig i ord som dominerar och har hög status. Icke-verbal kommunikation beskrivs som kommunikativa signaler eller att kommunikationen är icke-språklig, inte formulerad eller att det handlar om kroppsspråk. Men att uttrycka sig verbalt är väl också kroppsspråk? När jag ska säga ett ord artikulerar jag och formar läpparna och munhålan. Jag använder min kropp när jag andas på olika sätt beroende på vilka språkljud som uttalas, hur stavelserna betonas och hur lång paus jag gör mellan orden. Det är stor skillnad om jag lägger en fjäder i handen och ljudar ett p eller ett d. Fjädern är ett bra exempel på hur vi kan konkretisera och synliggöra skillnaden på olika fonem (språkljud).

Jag är inte ensam om att ifrågasätta begreppet icke-verbal. Johannesen och Sandvik (2009) beskriver hur en bristdiskurs begränsar de yngsta barnens delaktighet och inflytande genom att fokus riktas mot det barnen inte kan och vet. De undrar hur produktivt det egentligen är att betona bristen på ett verbalt språk när barnen till en början kommunicerar kroppsligt. De ställer även frågan hur kvinnor skulle reagera om de i förskolan skulle kallas för icke-män. Jag kommer ihåg att jag skrattade högt när jag läste detta och förstod hur de ville provocera läsarna att få känna på effekterna av ett bristtänkande.

"För att kunna formulera sig verbalt och förstå vad orden betyder måste först kroppen ha en upplevelse av ordet."

Det är nu 20 år sedan som förskolan fick sin första läroplan (Skolverket, 2016). Året innan kom slutbetänkandet, Att erövra omvärlden (SOU 1997:157). Där beskrivs hur barnen erövrar omvärlden med kroppen och alla sinnen. De griper, undersöker, låter, imiterar, kommunicerar och leker för att skapa mening och på så sätt göra omvärlden gripbar för att sedan bilda begripliga begrepp. För att kunna formulera sig verbalt och förstå vad orden betyder måste först kroppen ha en upplevelse av ordet.

Den franske filosofen Merleau-Ponty menar att barnet inte erövrar omvärlden ensamt, det är i samspelet med andra som det uppstår en gemensam mening. Johansson (2011) tar sin utgångspunkt från Merleau-Ponty och teorin om livsvärlden och beskriver hur vi uttrycker och erfar världen med kroppen. Vi delar varandras livsvärldar och andras intentioner. Det pågår ständigt ett möte med allt i omvärlden och alla sinneserfarenheter och allt meningsskapande kan därför inte reduceras till att bara kallas för signaler.

Løkken (2006) har också inspirerats av Merleau-Ponty och beskriver hur toddlare samspelar med varandra och har en förmåga till intersubjektivitet. De läser av varandras kroppar och behöver inte formulera sig med ord för att förstå och identifiera sig med andra toddlare. Enligt Løkken skapar de en toddlarkultur och har en toddlarstil där kroppslighet, humor, lek och skratt är viktiga ingredienser.

Jag har också inspirerats av Merleau-Ponty och skapat nya begrepp som beskriver vad barnet kan och gör. Barn är bodyala och uttrycker sig bodyalt med sin kropp genom att till exempel peka, sträcka sig mot något, göra miner, gester och tecken. Fonologi är läran om språkljud och fono kommer från grekiskans phōnē vilket har inspirerat mig att skapa begreppet fonal. Barn är fonala och uttrycker sig fonalt genom att låta och använda ljud på olika sätt. De använder egna ljud, språkets rytm och melodi när de kommunicerar.

Jag menar att fonala uttryck inte enbart är språkljuden utan alla ljud som vi människor kan göra. När någon spelar på läpparna eller blåser upp kinderna och sedan släpper ut luften genom att trycka hårt på kinderna så att luften ”pruttar” ut, kan det framkalla skrattanfall och glädjetjut hos barnen. Jag undrar om vuxna har glömt bort hur roligt det är att leka och skapa ljud. När jag träffar kollegor från förskolan i olika sammanhang får de ibland i uppdrag att skapa ljud med kroppen. Det blir direkt en fnittrig stämning och i det sorl som uppstår har jag hört många olika ljud och glada skratt.

Fredriksen (2015) menar att det finns en föreställning från vuxenvärlden att barn som inte kan prata egentligen inte har en röst. Hon vill därför utmana de fördomar som finns när det gäller små barns lärande. Barn lär sig inte enbart genom det verbala språket som många har antagit tidigare och hon förklarar och visar därför konkreta exempel där barnen förstår med kroppen. I förordet till den svenska utgåvan skrev jag att jag förstår med hela min kropp att boken är betydelsefull och viktig.

Barnen kommer så småningom även att kommunicera verbalt och uttrycka sig med ord. Vi fortsätter att uttrycka oss bodyalt, fonalt och verbalt hela livet. Min önskan är att dessa begrepp kan få likvärdig status. Begreppen handlar om att uttrycka sig med kroppen och att kommunicera med andra, lyssna och att språka på alla möjliga sätt. Det behövs en helhetssyn på lärande och vi behöver skapa mening genom multimodal kommunikation.

Tillsammans med verksamma kollegor i förskolan, studenter och deltagare i Läslyftet i förskolan har jag nu provat och ”smakat” på begreppen under några år. Det har varit ett positivt gensvar och tack vare begreppen finns det idag en annan förståelse för de yngsta barnens kommunikation och meningsskapande.

Jag själv har också blivit mer medveten om hur jag under alla år som förskollärare har uttryckt mig bodyalt, fonalt och verbalt. Som musiker och låtskrivare vet jag att orden är viktiga i en text men nu har jag en annan förståelse för att det kan vara just det fonala uttrycket i låten som blir det som berör mest. När orden inte räcker till för att upplevelsen är så stark, då är det de bodyala och fonala uttrycken som blir framträdande. 

Multimodal kommunikation

Multimodal kommunikation innebär att vi kommunicerar med flera (multi) modaliteter (ljud, mimik, blickar, tal, sång, dans, tecken, bilder och så vidare) samtidigt. Barn kan till exempel kombinera de olika modaliteterna så att deras handlingar skapar en helhet.

Referenser

Fredriksen, B. C. (2015). Förstå med kroppen – Barns erfarenheter som grund för allt lärande. Stockholm: Liber.

Johannesen, N. & Sandvik, N. (2009). Små barns delaktighet och inflytande. Stockholm: Liber.

Johansson, E. (2011). Möten för lärande – Pedagogisk verksamhet för de yngsta barnen i förskolan. Stockholm: Skolverket.

Løkken, G. (2006). Toddlaren som kroppssubjekt. I G. Løkken, S. Haugen & M. Röthle (red), Småbarnspedagogik, fenomenologiska och estetiska förhållningssätt. (s. 28–42). Stockholm: Liber.

Skolverket. (2016). Läroplan för förskolan, Lpfö 98 (Rev. uppl.). Stockholm: Skolverket.

SOU (1997:157) Att erövra omvärlden. Förslag till läroplan för förskolan. Slutbetänkande av Barnomsorg och Skolakommittén. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

 

Inga-Lill Emilsson

Inga-Lill Emilsson

Lärarutbildare i förskollärarprogrammet och kursledare för Läslyftet i förskolan vid Karlstads universitet. Musiker, låtskrivare och medlem i rockbandet Tjejkraft.
 

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen i din vardag.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen i din vardag ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant