Vi föds med en komplett bottenvåning. I den nedre delen av hjärnan finner vi basen för vår existens: kök och badrum, larmcentralen och termostaten till värmesystemet. Här finns överlevnadshjärnan och vår känslohjärna. Övervåningen är dock endast ett skal och trappan dit är inte på långa vägar färdigbyggd. Det tar faktiskt över två decennier att bygga den klar men vi fortsätter i viss mån arbetet under hela livet. Daniel Siegel och Tina Payne Bryson beskriver i The whole-brain child hjärnan som ett hus. Det är ingen tokig bild.

Bottenvåningen drar igång det skrikande spädbarnet och vi rusar till, matar, byter och vyssar. Treåringen som blir ursinnig för att hen inte får en leksak, femåringen som skakar av skräck vid åsynen av en spindel eller tvååringen som med stor förtvivlan och många tårar vägrar sätta på sig vantarna mitt i vintern, har alla fullt pådrag på bottenvåningen.

De vuxna behöver hjälpa barnet genom att vandra uppför trappan till övervåningen där våra högre tankeprocesser sker. Övervåningen är som ett stort öppet vardagsrum med stora perspektivfönster och milsvid utsikt. Här kan vi stå och reflektera, göra analyser och begrunda för- och nackdelar inför olika beslut. Successivt fyller vi på i erfarenheternas referensbibliotek. Här finns utrymme för såväl planering som fantasi.

Det barn som till exempel önskar göra något som inte passar för tillfället behöver hjälp av de vuxnas egen övervåning. Om vi repeterar nej utan att ge andra öppningar eller själva blir upprörda och skäller bidrar vi till att barnet blir kvar på bottenvåningen. När vi går uppför trappan fångar vi så snart vi kan upp barnet genom formuleringar av typen: det var en bra idé och det kan vi göra efter mellanmålet. Poängen är att inte skapa en vägg av omöjlighet utan istället rikta barnets önskan till en tid och plats och sedan leda in barnet i en aktivitet som kan fungera i stunden.

Formuleringar som bidrar till att barn är kvar på bottenvåningen är: Sluta upp med det där, Nu får du lägga av. Det där är inte okej att säga. Du får inte vara där uppe. Nej, har jag sagt. Den typen av formuleringar lämnar över till barnen att själva finna strategierna. Är barnet upprört blir det svårt. Inte heller vuxna är särskilt bra på att finna lämpliga strategier vid starka affekter. Istället behöver vi hjälpa barnet framåt, i riktning mot en lösning, genom att lyssna till barnet och tänka oss in i den situation barnet är i: Här kan du klättra. Då kör vi sista varvet nu. Berätta vad som gjorde dig ledsen. Vad var det du ville göra?

När vi förkortar tiden på bottenvåningen, resonerar med barnet, visar på möjliga vägar och bidrar med strategier för hur man kan tänka och göra, hjälper vi barnet att möta vardagens utmaningar framöver. Det är faktiskt så att vi då hjälper till med att omstrukturera barnets hjärna genom att nya viktiga kopplingar mellan nervcellerna bildas och stärks. Ju mer vi springer upp och ner i trapporna, desto mer bygger vi på trappa och övervåning. Vanan gör att barnets förmåga till lösning stärks.