Lär av barnen!

Många pedagoger känner sig osäkra inför att delta i barns lek och det är viktigt att vara medveten om de svårigheter som kan finnas. Genom att lära av barnen och genom att bli medvetna om sitt förhållande till leken kan vuxna bli mer kompetenta lekare.

Ska pedagoger delta i barns lek eller ska barnen få ha sin lek ifred från vuxna? Den här frågan är aktuell idag av flera anledningar. En är de ökade förväntningarna på förskolan som en utbildningsinstitution och därför frågar sig en del hur leken kan användas i lärandesyfte. Liknande förväntningar kan utläsas ur förskolans läroplan som fastslår att: Leken är viktig för barns utveckling och lärande. Ett medvetet bruk av leken för att främja varje barns utveckling och lärande ska prägla verksamheten i förskolan (Lpfö 98, rev 2016, författarens fetstilta). Leken kan här förstås som ett redskap för lärande.

Andra menar att när leken blir till instrument för barns lärande och utveckling, där vuxenvärlden utgör norm, handlar det inte längre om lek. Man betonar istället lekens värde i sig själv, som ett tillstånd där man glömmer tid och rum och som inte har några syften och mål annat än lekens existens. Man ser leken som ett dialogiskt möte och som livet självt. Här framträder idén om den ”fria leken” som något som bör skyddas från vuxnas önskan att använda den i syfte att barn ska utveckla specifika kunskaper, kompetenser och värden.

Idén om den ”fria leken” och en viktig aspekt av den, att vuxna och pedagoger inte ska störa, avbryta eller delta i barns lek, har rötter i Fröbeltraditionen från 1800-talet. Undervisningen i förberedande matematik och naturlära varvades med den fria leken i vilken barnen skulle vila från undervisning. Idén om den fria leken kan också spåras till psykoanalytisk teori, där lek förstås som en terapeutisk aktivitet där barn i leken hanterar svåra upplevelser.

Den norska forskaren Eli Åm (1993) menar dock att deltagande vuxna och respekt för barnens egen lek kan kombineras. Vare sig vuxna deltar i leken eller inte har de inflytande på den och därför behöver pedagogen vara medveten om sitt förhållande till leken. Gunilla Lindqvist (1997) har liknande tankar. Lindqvist tolkar leken i estetiska termer och som sociokulturell aktivitet, och då blir frågan inte om vuxna finns i barns lek utan hur, och därför menar hon att vuxna aktivt bör bidra till gemensam lek genom att tillföra kulturella erfarenheter.

När vuxna bidrar med sina erfarenheter från konstnärlig och ”vetenskaplig” verksamhet och barnen med sitt lekkunnande berikas leken och det uppstår en utvecklingspotential. Vi har i vår egen forskning sett att pedagogernas och barnens relation också förändrades när pedagogerna började leka. Pedagogerna såg barnen med andra ”inifrån-leken-ögon” och upptäckte saker om barnen som de inte tidigare sett och förstått, till exempel deras kreativitet, problemlösningskompetens och de allra yngsta barnens fantasi- och föreställningsförmåga.

Men vilka olika förhållningssätt och roller intar då pedagogerna till barnens lekar? Flera forskare har studerat pedagogers förhållningssätt till lek och sett att de ofta ingriper i barns lek och att de då använder olika strategier för att tillrättavisa, stödja, assistera eller delta. Pedagogernas förhållningssätt beror på deras pedagogiska filosofi samt hur väl de känner barnen. Deltagandet varierar mellan olika länder, beroende på normer och förutsättningar i miljön. Lokalens utformning och möjlighet till överblick påverkar pedagogens närvaro i leken.

”Det verkar finnas en rädsla för att om vi leker med barnen blir de inte självständiga.”

Forskning visar också att pedagogen tenderar att antingen bli passiv eller styrande och att det är svårt att hitta ett mellanting och en balans. Fleer (2015) fann att flest lärare positionerade sig utanför barnens lek. Den mest frekventa interaktionsformen mellan lärare och barn visade sig vara att läraren övervakade barnen. För det mesta höll sig pedagogerna utanför barnens fantasilek. Ibland kunde de komma in som tillfälliga besökare.

Forskare har kategoriserat pedagogernas förhållningssätt till barnens lek. Løndal och Greve (2015) till exempel visar i sin studie om lärares involvering i barns lek från förskola och fritidshem på tre huvudsakliga ansatser: en övervakande, en initiativtagande och inspirerande ansats samt en deltagande och interaktionell ansats. Den förstnämnda, som kan relateras till säkerhet och till att följa regler, verkade hämma barnens lek. När pedagogerna tog initiativ inspirerade det till lek och var något barn tyckte om. Detta ledde ofta till barnstyrda lekar.

Hadley (2002) skiljer mellan pedagogers deltagande i termer av outside the flow och inside the flow där den första kategorin handlar om att pedagogen är kvar i sin roll som lärare med interventioner som väcker reflekterande diskussioner bland barnen, medan pedagogen i den andra kategorin placerar sig själv i leken i form av en karaktär i leken (lärare-i-roll). Att göra det sistnämnda innebär att man som lärare måste ge upp (viss) kontroll, acceptera verkligheten som den framstår i fantasileken utan behov av förklaringar och att handla situerat istället för planlagt. Forskaren betonar också nödvändigheten av att ha autentisk kommunikation, det vill säga att läraren inte ska ägna sig åt att ”undervisa” genom ”lärarmässiga” frågor, förslag och förklaringar. Hadley ser båda dessa roller som betydelsefulla och bidragande till lek i utbildningssammanhang och som sätt att skapa förutsättningar för livslångt lärande.

När man pratar med pedagoger i förskolan om vuxnas deltagande i barns lek framträder tydliga normer som skulle kunna förklara varför lärare tvekar att delta i barns lek. En sådan norm är den vi redan nämnt: inte störa barnen-norm, en annan kan vi kalla självständighetsnormen. Det verkar finnas en rädsla för att om vi leker med barnen blir de inte självständiga, som har sitt ursprung i en stark västerländsk idétradition vilken skiljer sig från många andra kulturella föreställningar och levnadssätt. Flera forskare menar att detta går att utmana genom att fråga sig om det snarare handlar om pedagogers bristande självförtroende och praktiska strategier när det kommer till att leka. Många pedagoger känner sig osäkra och lite ringrostiga inför att leka med barnen och varandra. Därför är det viktigt att förstå, respektera och inte undervärdera svårigheterna pedagoger kan uppleva med att leka och delta i barns lek på ett inlevelsefullt sätt.

I vår egen forskning har vi sett hur pedagoger utvecklat självförtroende och hittat praktiska strategier för att bli kompetenta lekare bland annat genom att de lärt sig leka av barnen vilka de upptäckt är de mer kompetenta på detta område. Processen, som pedagogerna kom att prata om som pedagogernas förändrade kunnande, kom att bidra till en ökad tilltro till barnens förmågor samt reflektioner kring förhållningssättet till barnen, kollegorna och verksamhetens innehåll och struktur. 

lar

 

Litteratur

Fleer, M. (2015). Pedagogical positioning in play – teachers being inside and outside of children’s imaginary play. Early child development and care, 185: 1801-1814.

Hadley, E. (2002). Playful Disruptions. Early Years, 22(1), 9-17.

Lindqvist, G. (1997). Små barns lek: vuxnas gestaltning och barns meningsskapande. Forskningsrapport 97:10, Samhällsvetenskap, Forskning om skola och barn, ungas utveckling och lärande. Karlstad: Högskolan i Karlstad.

Løndal, K. & Greve, A. (2015). Didactic Approaches to Child-Managed Play: Analyses of Teacher’s Interaction Styles in Kindergartens and After-School Programmes in Norway. International Journal of Early Childhood, 47(3), s. 443–460.

Nilsson, M., Grankvist, A-K., Johansson, E., Thure, J., & Ferholt, B. (2018). Lek, lärande och lycka: Lek och utforskande i förskolan. Malmö: Gleerups.

Åm, E. (1993). Leken – ur barnets perspektiv. Stockholm: Natur & Kultur.

Skolverket (2016) Läroplan för förskolan Lpfö 98 Reviderad 2016. Stockholm: Wolters Kluwer.

Lekövningar
  • Bestäm att en av pedagogerna dyker upp i förskolan en dag utklädd till en, för barnen intressant, karaktär som gör något oväntat. Vad händer? Hur reagerar barnen? Vad upplever pedagogen?
  • Prova att iscensätta en ”berättelse” i form av ett ommöblerat rum och leksaker i nya ”roller”, till exempel genom att placera dockor, djur, byggklossar eller sjalar på ett sätt som avslöjar att ”någon” varit på förskolan under natten och lekt eller stökat runt. Vad händer? Inspirerar det till lek, till berättande och/eller gemensamt utforskande?

Monica Nilsson

Monica Nilsson

Förskollärare och docent i förskoledidaktik vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Forskar om lärande och utveckling med fokus på miljöer och redskap som stödjer barns lek och utforskande samt lärares professionella utveckling.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i: Förskoletidningen i din vardag.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen i din vardag ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant