Arbetet med barn och föräldrar – ett relationellt äventyr

Föräldrarna har huvudansvaret för barns omsorg och förskolans roll är att komplettera. För det krävs ett tillitsfullt samarbete där varje barns behov uppmärksammas och där vi värnar barnens rättigheter. Förskolan behöver också kompensera så att barn med sämre förutsättningar får mer uppmärksamhet och stöd.

En mamma berättar för mig om en händelse på förskolan. Hennes pojke ingår i en grupp med fyra-femåringar. En dag planerades en brandövning. Både barn och föräldrar hade informerats i förväg.

När dagen var inne inträffade det som kan hända i vilken småbarnsfamilj som helst – en dålig morgon. Mamman försov sig, pojken var ur humör, frukosten drog ut på tiden och de kom sent till förskolan.

– Visst är det idag som det ska bli brandövning? frågade mamman medan pojken hängde upp sina ytterkläder.

– Ojdå, den har vi redan haft! sa förskolläraren. Men när hon såg besvikelsen i pojkens ögon vände hon sig mot honom:

– Men du var ju inte med! Så kan vi inte ha det!

Hon tog ett steg in mot avdelningen:

– Hör upp allihopa, nu blir det brandövning igen! Visa nu att ni kan det här!

Hon lät larmet gå, och alla barn, pojken också, rusade i
strumplästen ut till samlingsplatsen vid flaggstången. Mamman blev sittande kvar i kapprummet, förundrad och tacksam. Tills en annan i personalen med glimten i ögat tog henne i armen:

– Kom igen nu, där kan du inte sitta! Det brinner ju!

För mig är den här berättelsen en sinnebild för den goda förskolan. En förskola där omsorgen om både barn och föräldrar står i fokus. En förskola där leken, improvisationsförmågan och humorn är viktigare än principerna. Hur lätt hade det inte varit för den mottagande pedagogen att istället skaka beklagande på huvudet och säga något om att det kanske blir fler tillfällen. Och tänka: Den som kommer för sent får skylla sig själv. Hoppas hon lärde sig något nu.

Men egentligen var det ingenting konstigt som hände. Pedagogen följde bara anvisningarna i läroplanen för förskolan, där det står att arbetslaget ska visa respekt för föräldrarna och känna ansvar för att det utvecklas en tillitsfull relation mellan förskolans personal och barnens familjer.

I läroplanen finns flera avsnitt om samarbetet mellan förskola och hem. Texten är starkt påverkad av FN:s barnkonvention. Då denna förhandlades fram under 1980-talet var många rädda för att föräldrarnas ansvar skulle tonas ner när barnets egna rättigheter lyftes fram. Så blev det nu inte. I flera av barnkonventionens artiklar betonas tvärtom föräldrarnas rättigheter och ansvar.

I artikel 5 åläggs staterna att respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar. I artikel 18 understryks detta. Här sägs att staterna ska respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar. I samma artikel slås också fast att föräldrarna har huvudansvaret för barnets fostran och utveckling, att de har det gemensamt och att barnets bästa alltid ska vara i främsta rummet.

"Den verksamhet som bedrivs i förskolan får aldrig utformas så att skillnaderna ökar."

Vad blir då förskolans roll? I barnkonventionens artikel 18 sägs att staten, eller i det här fallet förskolan, ska ge lämpligt bistånd till föräldrar och vårdnadshavare då de fullgör sitt ansvar för barnets uppfostran.

I läroplanen utvecklas vad som menas med lämpligt bistånd: Förskolan ska komplettera hemmet genom att skapa bästa möjliga förutsättningar för att varje barn ska kunna utvecklas rikt och mångsidigt. Förskolans arbete med barnen ska därför ske i ett nära och förtroendefullt samarbete med hemmen.

Nyckelordet är komplettera. Alltså: Föräldrarna har huvudansvaret. Förskolan ska komplettera. Inte tvärtom. Och för att det hela ska fungera krävs ett tillitsfullt samarbete.

Läroplanen är viktig. Men vi får inte glömma bort barnkonventionen. Svensk förskola befinner sig idag i en internationell miljö. Många av våra barns familjer kommer från andra länder. I samtal med de föräldrarna kan det vara en god idé att först utgå ifrån ett dokument som är erkänt av alla stater (utom USA). Tillsammans kan vi sedan, i nästa steg, upptäcka att vår egen läroplan bygger på samma grundtänkande som finns i konventionen. Svensk förskola är med andra ord inte så ”speciell” som den först kan tyckas för den som kommer utifrån.

Men förskolans uppdrag är inte bara att komplettera utan också att kompensera. Idén är enkel: Barn kommer från olika uppväxtförhållanden och har därför olika förutsättningar. Några missgynnas också av funktionsnedsättningar av olika slag. Den verksamhet som bedrivs i förskolan får aldrig utformas så att skillnaderna ökar. Tvärtom – de barn som har sämst förutsättningar ska få mest uppmärksamhet och stöd. I en mening ska alltså förskolan vara orättvis. För att förutsättningarna för barnen på längre sikt ska bli mer rättvisa.

Det här är något som barn i en förskolegrupp brukar förstå. För föräldrar kan det vara svårare. Av naturliga skäl värnar en förälder främst om sitt eget barns rättigheter. Då kan det vara svårt att acceptera att andra barn får mer av personalens tid, uppmärksamhet och tålamod. Här krävs verkligen tillitsfullt samarbete och god pedagogik för att få alla föräldrar med i vad vi gör. Men det är ett nödvändigt arbete. För är det något som ett missgynnat barn behöver så är det känslan av att vara accepterad, inte bara av personalen utan också av de andra barnen och deras familjer.

Förskolläraren i mitt inledande exempel hade en intuitiv förståelse för vad det kompensatoriska uppdraget betyder i praktiken. Pojken som kom för sent var just den morgonen ett missgynnat barn. Mamman hade ju försovit sig. Det kunde snabbt kompenseras med en extra brandövning. Alla barn har behov av särskilt stöd ibland. Förmågan att fånga de tillfällena i flykten utmärker en god förskola. För den visar på en känslighet och en kompetens som kommer också de mest missgynnade barnen och deras föräldrar till godo.

"Det finns alltså ingen motsättning mellan 'parenting' och pedagogik, mellan medmänsklighet och professionell hållning."

Allt handlar till slut om omsorg. God omsorg i förskolan är att uppmärksamma varje barns behov och värna barnets rättigheter. En sådan omsorg kan inte detaljplaneras utan liknar mer den omsorg som en förälder ger sitt barn. I engelskt språkbruk talar man om vikten av ”parenting”: En bra förskollärare måste vara bra på parenting. Med det menas förmågan att ta hand om ett barn på ett föräldraliknande sätt. I Sverige har, åtminstone tidigare, funnits en viss skepsis inför den jämförelsen. Pedagoger i såväl förskola som skola har känt tvekan inför att bli sedda som ställföreträdande föräldrar.

Men om vi skulle tala med den förskollärare som drog igång den extra brandövningen och fråga henne vilken kompetens hon då använde så skulle hon antagligen svara: Vanlig medmänsklighet kanske. Jag gjorde väl som jag skulle ha gjort med vilket barn som helst. Mitt eget, till exempel. Och jag har ju varit fem år själv!

Men omsorg kan också betyda något annat, nämligen att ha omsorg om en uppgift, att utföra den noga, utan att slarva eller jäkta. Skillnaden blir tydlig om vi jämför de gamla svenska orden omsorgsam och omsorgsfull. När pedagogen tog hand om pojken på ett inkännande och kärleksfullt sätt var hon omsorgsam. Men hon var också omsorgsfull när hon genomförde sina uppgifter noga, utan att låta sig provoceras av en stressad mamma som försovit sig.

Det finns alltså ingen motsättning mellan ”parenting” och pedagogik, mellan medmänsklighet och professionell hållning. Allt hör samman. Och i förskolans samspel med barn och föräldrar får vi användning för all vår samlade kompetens. Eller vår ”relationskompetens”, som familjepedagogerna Jesper Juul och Helle Jensen uttrycker saken.

Jag vill hellre tala om ett relationellt äventyr. En spännande upptäcktsfärd som vi gör tillsammans. Där faror lurar längs vägen. Men där de utsikter och insikter vi får ta del av ger mer än riklig lön för mödan. Och, när vi lyckas, med barnen som de stora vinnarna. 

Personerna på bilderna har inget med innehållet i texten att göra.

föräldrar

 

Lars H Gustafsson

Lars H Gustafsson

Barnläkare och författare till böcker om barn, föräldraskap, etik och livsfrågor. Har haft uppdrag för Rädda Barnen och UNICEF. Har också varit medlem av Barnombudsmannens expertråd och av den jury som utser litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. 

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen i din vardag.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen i din vardag ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant