I skärmanvändandets tidsålder vill jag slå ett kraftfullt slag för den fysiska bokläsningen! 

Känslan av att bläddra mellan olika böcker, titta på omslaget, se vad boken heter och med det börja fundera på handlingen. Tankarna flyger redan innan jag börjat läsa: Vem kommer jag att läsa om? Vad kommer att hända i berättelsen?

Jag öppnar boken, sätter mig och läser och försätter då hjärnan i ett nära magiskt tillstånd. Jag kastar in hela mitt medvetande i en helt ny värld som inte är min, men som genom bokens kraft ändå nästan går att ta på och uppleva.

Just det vill jag också att våra barn ska få chans att uppleva. Jag vill ge dem ett bokslukar-beteende. Låta dem hungra efter läsning för att genom böcker och berättelser kunna förstå andra människor, se andra världar och uppleva olika känslor. 

Här tror jag högläsningen spelar en otroligt stor roll och vi som förskola är en viktig aktör i att välja och läsa olika sorters böcker för barnen. Fakta och skönlitterära verk, rim och ramsor och dikter. 

Barnen på avdelningen tittar igenom vår boklåda. Pratar. Lyfter och letar bland böckerna och drar sen upp en bok, tar den i handen och springer fram till mig. ”Kan vi läsa denna?” 

”Ja, kom och sätt er så läser vi tillsammans” svarar jag. 

Vi försöker se till att det finns en tillgänglig vuxen under dagen som kan läsa för barnen, som kan ge dem en stund av lugn, närhet, litterär spänning, skratt och fundersamhet.

”Alltså de där hönsen har så svårt att vänta på tårtan. DE HOPPAR UPP PÅ DEN OCH SPRÄTTER!” säger ett barn ivrigt. ”Och ändå säger Jöns att man får förlåta höns och ger hönsen en stor bit tårta, det var snällt” reflekterar barnet vidare.

Genom att läsaberättelser tillsammans och prata om dem lär vi oss också saker om varandra och får större förståelse för varandra och andra. Vi lär oss fakta, rim och kunskaper  som vi kan använda utanför högläsningen. Att ge förståelse för hur och varför vi läser och lyssnar till böcker är att ge barnen en livslång källa till kunskap. En outtömlig källa till kunskap!

Kanske Lennart Hellsing sammanfattade det bäst ändå: 

”Böcker ska blänka som solar och gnistra som tomtebloss. Medan vi läser böckerna, läser böckerna oss. Kan böckerna läsa människor? Det kan de förstås. Hur skulle de annars veta allting om oss?”